spaenge

jag har så mycket jag bara vill spotta ur mig. lägga huvudet i kudden och skrika allt jag kan. bara gråta ut allt jag känner och allt jag inte känner. allt jag inte tillåter mig själv att gråta för.
det är inte okej idag. jag mår inte alls bra. allting känns bara hopplöst och helt bortom räddning eller hopp.
jag vill supa mig redlöst full för att inte känna smärta. jag vill gråta i ett hörn tills jag kippar efter luft. jag vill känna att allt kommer bli okej.
jag trodde aldrig av hela mitt hjärta att det skulle gå såhär långt. jag är tom, ett skal. ett tomt skal.
jag bara gör det jag ska, gör mitt jobb, äter, sover. allt det där man behöver för att överleva. men jag vill leva. andas som det är mitt sista andetag, älska som det är sista gången jag älskar, ta vara på allt. just nu går det inte. något hindrar mig från att leva. ta vara på vardagen.
jag är trött. på mig själv till största delen.

tårarna rinner längs kinden, och egentligen har jag inget alls att gråta över. jag har det många drömmer om. ett jobb, en lägenhet, pojkvän som älskar en gränslöst. och ändå mår jag såhär. för jävla dåligt.
söker ingen sympati eller empati överhuvudtaget alls. jag vill bara gråta ut, jag vill bara att det ska sluta kännas såhär. för det är inte okej.

kanske behöver jag bara ge det hela lite tid. för tiden läker alla sår?
kanske, time will tell.
just nu ska jag gråta lite till, krypa ihop i soffan som en liten boll, bara vara.
bara känna.
bara leva. det är dags att jag börjar göra det nu.